Nålbindning
  
  
Historia
Nålbindning är en mycket gammal teknik och fanns långt före stickningen. Man har hittat fynd från medeltiden och i Finland har man tom. funnit från vikingatiden. Den har funnits i många olika varianter över hela världen, men när stickningen kom så försvann nålbindningen mer och mer. Kan kanske också bero på att det är en lite omständig teknik, men lär man sig behärska den har man en fantastisk möjlighet att tillverka vackra saker.
Ytan blir väldigt vacker, som ett fiskbensmönster, det är också oerhört tätt och varmt. Det var vanligt att man valkade för att få de ännu tätare. Själv syr jag helst med en tunn nål, så de redan blir täta i i det läget. Vill man valka kan man sy med en grövre nål och på så sätt få större öglor.
Det var vanligast att man sydde vantar och mössor, skulle det vara finvantar så broderade man på dom. Arbetsvantarna var enkla och ibland skodda med skinn, ibland stickade man en mudd vid handleden.
Man gjorde också siltappar, en slag silduk som man använde för silning av mjölk. Dessa bands i tagel, och proceduren blev lite annorlunda för tråden går inte att tova samman. Man kokade taglet för att få det mjukt och slätare och lättare att hantera. På detta vis gjorde man också skotälingar, en slags sula med tå som man hade i stövlarna.
Jag har tillverkat några hattar i lin, just för att se hur man bar sig åt vid skarvningen, det är lite komplicerat, man får hålla reda på båda andarna när man skarvar.
En mängd olika varianter har funnits, och ingen är mer rätt än någon annan, är väl mer en smaksak vilken ´man tycker är vackrst och roligast att göra.
Beroende på var i Sverige man bodde har man haft olika namn på det. Nålbinda, söma, nåla, binda.
Nålarna tillverkades mestadels av ben trä eller horn.

   
   

linhatt linhatt linhatt
Mer inspiration hittar du här.